3 x pop på svenska, del 1

Nu är vi äntligen tillbaka efter ett lite väl långt sommaruppehåll. Under de senaste veckorna har inte mindre än två svenskspråkiga pop-skivor släppts, Ludwig Bell (känd från Dreamboy) och Andreas Söderlund (känd från Niccokick och Sounds Live Violence) solodebuter, släpptes 25 augusti respektive 1 september. Sen så har ju Säkert! släppt den underbara singeln Fredrik, riktigt bra. Jag tänkte skriva lite om vad jag tycker om skivorna o tipsa om de spåren jag tycker bäst om, jag börjar med Ludwig Bells skiva.


Ludwig Bell - Jag har försökt förklara.
Fantastikt, jag rent ut sagt skitbra. Pop skriven på ett rakt sätt, utan krusiduller, utan bara pang på med klämkäcka melodier som inte kommer lämna hjärnan på första taget. Att inleda hela skivan med de smått fantastiska raderna:

Min älskling, du och jag
Vi tror på nåt
Vi kommer aldrig rösta blått

Går ju inte av för hackor precis, dessa rader kan få folk att rynka på näsan, men även om man inte håller med hans politiska åsikt så spelar det ingen roll. Det är inte åsikten som är viktigast, utan det är enkelheten i formuleringen, inga metaforer utan rakt ut vad han menar och tycker. Som sagt, inga onödiga vilseledande krusiduller. Jag gillar verkligen hur han vågar skriva vad han tycker hur han tycker utan att känna att han måste försköna det, känns ärligare på något sätt.

Det tredje spåret, Silvertejp, är nog det enligt mig ett av de bästa. Där visar han att han kan skriva mer än bara slagkraftiga popdängor, som debutsingeln Jag är en idiot och Normandie-Lanskrona, utan han visar sig från en mer sårbar sida.

Kan inte nog rekommendera denna underbara indiepop-plattan med raka texter om kärlek, livet, politik och om hemstaden Stockholm.

Betyg: 7/10

Vill speciellt slå ett slag för spåren, Normandie - Lanskrona, Jag är en idiot, Silvertejp, Kärlek slutar alltid med bråk och Stockholm blues. Samt hans tidgare projekt Dreamboy.